pixled people without names

Jag var på ett smockfullt tåg på väg till Stockholm. Jag skulle se Kent, tror jag, tillsammans med Helene och Tobbe, jag tror man var tvungen att gå tillsammans med någon som har fyllt arton. Väl på tågstationen mötte jag Elsa och Alicia som glatt skuttade runt, men de försvann ganska snabbt igen. Vi (alltså, jag, Helene, Tobbe och Susanne, som kom med på nåt hörn) fixade biljetter vid något som såg ut som ingången till Gröna Lund. Vi ramlade ut ur någon byggnad till ett pyttelitet öde torg, där det stod ett par byggarbetare vid en cementklump. En av de plockade upp en varmluftspistol och sköt på mig. Vad sjutton är en varmluftspistol? Jo, de ser ut ungefär som en hårtork, låter som en sådan där jätteborr man har till asfalt, och skjuter iväg extremt varm luft. Jag var lyckligtvis femton meter iväg och kände bara en varm fläkt. Susanne bara stod och gapade åt hur jävla dum i huvudet han var. Av någon anledning satt jag ner på kullerstenen, och det enda jag kom på att göra var att köra upp ett långfinger mot honom. Det gillade han inte. Innan jag hann komma upp på fötter igen stod han på knä bredvid mig, talade om att han inte tyckte om uppkäftiga små flickor och körde ner en yxa i mitt lår. Och det är den första gången någonsin jag har vaknat av en dröm. Klockan var tjugo över fem och jag hade så ont i mitt ben att jag inte hade blivit förvånad om lakanen var totalt nerblodade.

Jag somnade om, i alla fall. Och vaknade upp och irrade runt på en skola. Det var min skola, men så långt från denna skitskola man kan komma. Den var ENORM och hade sjukt många våningar. Bottenvåningen var en ICA-butik. Jag sprang runt länge, tog trappor och tog hissen. Någonstans mitt i byggnaden försökte jag låna en blyertspenna av två tanter inne på ett fruktansvärt lyxigt kontor. De började bråka om huruvida jag skulle få pennan eller inte, till slut bara tog jag den och gick. Den allra översta våningen var bara en smal rand som täckte halva väggen i ett hyfsat stort torn, fyrkantigt dock. Vilka satt där, om inte självaste Broder Daniel? De var typ sju stycken, och inte de tre som var kvar när de slutade, hälften var runt tjugo år och en var tjej. Henrik var som utklippt ur kartong, med tjocka kanter runt omkring, och flimrade i gult och lila. Han var tjurig och inåtdragen, men jag tror ändå jag fick en kram av honom lite tidigare när jag mötte honom i trappan. Precis framför mig satt en jättesöt blond kille i dubbla smalrandiga gula tröjor och plommonstop, och tjejen, som såg ungefär likadan ut fast med bara en tröja, längre hår och hängslen. De var jättetrevliga och jag fick kramar av båda två, fast det var lite läskigt när de visste vad jag hette, hm. Jag fortsatte vandra runt i skolan. Jag gick ut, men när jag skulle gå tillbaka var den borta. Förstås. Jag vaknade och blev nästan lite ledsen.


Eh.

Genom en kommentar i en blogg vars ägare hade skrivit en kommentar i en blogg vars ägare hade skrivit en kommentar i en blogg jag läser, typ, om inte ännu längre, hittade jag en blogg som verkade helt okej. Det var bara väldigt väldigt väldigt mycket text och jag orkade inte riktigt läsa den. Föurtom en yttepyttekort inlägg enbart innehållande "Kan någon hjälpa mig med min design?". Jag svarade ja.

När jag väl kom mig för att börja fixa den efter pinsamt lång tid ställde jag mig själv frågan "hur många B:n är det i webblogg?". Nej, min intelligens är inte alltid på topp. Så jag tittade in i Martinas blogg för att försäkra mig, och med inget bättre för mig började jag läsa hennes inlägg på riktigt. Jag fastnade. Åh gud vilken vacker blogg. Hon sätter ord på alla sina tankar och det blir så fint så fint. Dessutom har hon rosa hår, awesome.

De där fina texterna fick mig att vilja bli klar snabbare oh det blev jag igår. Såhär ser hennes blogg ut nu.

och det är bra, för jag tycker om mina höstskor.